.

I helgen serverade jag på LKABs veteranfest.
När vi står där förväntansfulla och lite smått nervösa
över att inte tabba oss radikalt, och spilla diverse flytande produkter i
håret på folk. (Jag och Elin fick dela bord)
Som sagt när vi står där, och vår andhämtning har ökat avsevärt av stundens allvar,
kommer Tore inklampande med en liten blond tjej i hasorna.
Vi blir ombedda att frambringa en applåd, ty jäntan som kom insläntrande var
Charlotte Perelli, det kändes lite stalkigt.
Stackars kvinna där kommer hon in i ett rum och en bunt servitriser börjar applådera
henne som om hon vore självaste Ghandi.
Veteranerna blev galna, de flesta gick tillbaka till ett stadie som de passerat för ett halvt sekel sedan.
De hoppade på borden, stod på stolarna och sjöng med till låtar som.
Irene Cara - What a Feeling
Charlotte Perelli - Hero
mfl.

In på småtimmarna började blåsorna infinna sig på mina fötter,
och min tidigare så käcka gång blev långsammare och släpigare.
Jag avverkade pepsi på löpande band, detta för att få i mig lite koffein.
Påväg hem dog bilen mitt på E10 så fyra inte allt för hurtiga tjejer hoppade ur bilen
och började knuffa. Efter ett tag bestämde sig bilen för att starta och iväg for vi.
Jag hoppade av tidigare då jag inte ville att den redan så anfådda bilen skulle gå in i väggen
påväg upp till berget.
Jag som endast var utrustad i mina lila foppatofflor började småspringa igenom snön,
det är för mig en gåta att jag inte frös fast mitt i ett löpsteg

Nomy Cocaine--

White snow
I know
You're on a place where I just can't go
But I hope you do remember
your snow doesn't warm you in december

You are in pain
Take your life, take your life with cocaine
But I am who I am
So I do what I can, when I can
but I can't really do a damn thing

bang bang dont let the bedbugs bite.