.

jaha vissa av oss tränade så vi kräktes, vissa inte.
gårdagen var grön. eller, var det vi som var gröna?

NI vet när man ska göra något läskigt. något man måste samla mod inför. fundera över nackdelar och fördelar.
fundera om det kan ha en dödlig utgång eller inte.. ta till exempel ett hopp från 5:an (höjdrädd, så ja ett hopp från 5:an kan sluta med magplask och tarmar överallt, resultat; dödlig utgång.. ) I ALLA FALL. på vägen upp försöker man att inte tänka överhuvudtaget. när man kommer upp kan man göra det på två sätt. bara kliva rätt ut, inte titta ner, hålla för näsan, och be till gudarna att det går bra. alternativt. titta lite fjolligt över kanten, andas, titta lite till, andas lite till, fundera på om man kan klättra ner igen utan att riskera hån från småbarnen, få hjärtklappning, räkna till 5, ta sats, räkna till 5 igen, hoppa, och hoppas på en icke dödlig utgång..  det första av alternativen är betydligt bättre, iaf för den psykiska hälsan.. oavsett vilket av alternativen som fick ner en i bassängen är man lika nöjd över sig själv och lika gärna vill man göra det igen. så det är ju klart mödan värt. men vägen dit kan underlättas med att göra bort det fort. nu tänker ni. vad vill hon ha sagt med detta filosofiska inlägg(se;ordbajseri)
just nu står jag där högst upp på 5;an och funderar på om man kan klättra ner igen utan att bli hånad av småbarnen. den 24 juli kom jag upp och var redo att hoppa, men det var inte läkarna.. de är fortf inte redo.
och min tidigare beslutsamhet börjar gradvis förtäras av grubbel och hans två vänner tvivel och rädsla..
Jag ville bara få det bortgjort, nu har jag tid till att fundera över om det är rätt eller inte. operationen är inte riskfri och jag klarar mig nu. jag kan hanka mig fram som jag gör nu. men kan jag leva?

ååå. 7 okt då går min vårdgaranti ut och då kan jag kräva att få ett besked om när operationen blir. hellre förr än senare som sagt...