då var det igång
nu är ellen hemma igen efter att ha spenderat 15 (för att vara ärlig) skitjobbiga dagar på sjukan..
Den 3 nov var datumet för operationen, oboy vad nervös jag var. jag kände mig inte redo, men jag intalade mig att man aldrig blir redo för såna här saker.. när jag rullades in på operationen ville jag bara hoppa av och springa iväg, men förnuftet mitt sa stopp och det faktum att jag faktiskt inte hade några kläder.. narkosläkaren satte en mask över mitt ansikte -nu ska du få sova ellen. en del av mig ville inte vakna igen, då jag trodde mig veta vad som väntade.. jag hade rätt, en fruktansvärd smärta, känslan av att någon gör tusen nålar över din armbåge så till den grad att den vrids av, samtidigt som en sågtandad rostig kniv arbetar sig igenom leder senor kött ben vävnad. Ni som själva varit på uppvak vet att den ständiga frågan är smärtan, gradera från 1-10. Min låg på 100.. Den enda tanke som for igenom huvudet var, vad fan har jag gjort?? vad fan har jag gjort?? dumma dumma ellen.. operation gick bra, de lossade triceps, ledkapsel med mera, tog bort ärrvävnad och bennybildning, och armen var nästan rak, redan dagen efter började träningen, med en förstod vi senare ofungerande plexus blockad (bedövning av armen)! huuua. de första dagarna sov, kräktes och tränade jag. samt undvek liggsår.
men med tiden blir allt bättre och jag började vakna upp ur dimman, började äta, började röra på mig. slutade kämpa emot smärtan och medicinerna och började istället fungera ihop med dem.. och sal 10 säng 3 blev mitt hem, det är hemskt men jag råkade kalla salen hem, när en sköterska frågade vart jag hade min droppställning svarde jag hemma. dvs på rummet. vi tittade på varandra och båda insåg att jag varit där för länge. en hel vecka till skulle jag bli kvar där efter det. nu är jag hemma och det värsta är över. Jag följer mitt träningsschema och tränar armen 5 timmar om dagen, det är en heltids sysselsättning, och utan morfinet skulle jag inte komma långt.
men det är det värt om armen kan fortsätta vara så rak som den är nu. 30 grader i sträckning det är 60 grader bättre än innan operationen, ni hör ju det är fantastiskt. och jag fokuserar på det som är bra, inte det faktum att böjningen är betydligt sämre än innan operationen, att jag inte ens kan röra min egna enormt stora näsa. eller att jag har domningar i 3 av 5 fingrar. att jag har känselbortfall på handryggen. eller att jag har överkänsliga nerver i underarm och hand som gör att det känns som brännskador så fort minsta lilla sak nuddar huden, försiktigt försiktigt. vi hoppas på att det är övergående men det får tiden utvisa.. jag förtsår vad läkaren menar med helvete och jag ser inte slutet på tunneln ännu, men jag vet att den kommer!. jäklar vad jag ska kämpa nu.
livet snart kommer jag!!!!!!!
Den 3 nov var datumet för operationen, oboy vad nervös jag var. jag kände mig inte redo, men jag intalade mig att man aldrig blir redo för såna här saker.. när jag rullades in på operationen ville jag bara hoppa av och springa iväg, men förnuftet mitt sa stopp och det faktum att jag faktiskt inte hade några kläder.. narkosläkaren satte en mask över mitt ansikte -nu ska du få sova ellen. en del av mig ville inte vakna igen, då jag trodde mig veta vad som väntade.. jag hade rätt, en fruktansvärd smärta, känslan av att någon gör tusen nålar över din armbåge så till den grad att den vrids av, samtidigt som en sågtandad rostig kniv arbetar sig igenom leder senor kött ben vävnad. Ni som själva varit på uppvak vet att den ständiga frågan är smärtan, gradera från 1-10. Min låg på 100.. Den enda tanke som for igenom huvudet var, vad fan har jag gjort?? vad fan har jag gjort?? dumma dumma ellen.. operation gick bra, de lossade triceps, ledkapsel med mera, tog bort ärrvävnad och bennybildning, och armen var nästan rak, redan dagen efter började träningen, med en förstod vi senare ofungerande plexus blockad (bedövning av armen)! huuua. de första dagarna sov, kräktes och tränade jag. samt undvek liggsår.
men med tiden blir allt bättre och jag började vakna upp ur dimman, började äta, började röra på mig. slutade kämpa emot smärtan och medicinerna och började istället fungera ihop med dem.. och sal 10 säng 3 blev mitt hem, det är hemskt men jag råkade kalla salen hem, när en sköterska frågade vart jag hade min droppställning svarde jag hemma. dvs på rummet. vi tittade på varandra och båda insåg att jag varit där för länge. en hel vecka till skulle jag bli kvar där efter det. nu är jag hemma och det värsta är över. Jag följer mitt träningsschema och tränar armen 5 timmar om dagen, det är en heltids sysselsättning, och utan morfinet skulle jag inte komma långt.
men det är det värt om armen kan fortsätta vara så rak som den är nu. 30 grader i sträckning det är 60 grader bättre än innan operationen, ni hör ju det är fantastiskt. och jag fokuserar på det som är bra, inte det faktum att böjningen är betydligt sämre än innan operationen, att jag inte ens kan röra min egna enormt stora näsa. eller att jag har domningar i 3 av 5 fingrar. att jag har känselbortfall på handryggen. eller att jag har överkänsliga nerver i underarm och hand som gör att det känns som brännskador så fort minsta lilla sak nuddar huden, försiktigt försiktigt. vi hoppas på att det är övergående men det får tiden utvisa.. jag förtsår vad läkaren menar med helvete och jag ser inte slutet på tunneln ännu, men jag vet att den kommer!. jäklar vad jag ska kämpa nu.
livet snart kommer jag!!!!!!!
Kommentarer
Postat av: Elin
:)
Trackback
